Sorg

Image courtesy of Master isolated images at FreeDigitalPhotos.net
Vi upplever sorg efter viktiga förluster i livet. De största och mest smärtsamma förlusterna brukar vara närståendes död men vi kan också uppleva sorg efter en separation, en bruten vänskapsrelation eller ett förlorat jobb. Andra stora förändringar i livet som kan orsaka sorgereaktioner är då barnen flyttar hemifrån och att gå i pension.

Att sörja är en större och mer sammansatt upplevelse än att bara vara ledsen. Den bearbetade sorgen, då vi lämnat den svåraste perioden bakom oss, fördjupar inte alltför sällan vår syn på livet, våra nära relationer och våra värderingar och livsmål.

En obearbetad sorg kan däremot göra senare förluster och kriser i livet svårare då det nya traumat kompliceras ytterligare av gamla minnen och känslor. Om jag inte tagit mig tid att vara ledsen och bearbeta min förlust efter skilsmässan kommer den sorgen tynga mig också när mamma senare går bort. Att våga, orka och tillåtas sörja är alltså viktigt för den framtida psykiska hälsan.

Vi sörjer därför att vi behöver ta in förlusten vi lidit. Sorgen är ett sätt att uppleva och visa inför oss själva och omvärlden att vi behöver tid och utrymme att förstå vad vi varit med om. Det mesta av vår psykiska energi efter till exempel ett dödsfall går till att bearbeta förlusten och det blir inte mycket ork över till annat.

Varje sorg är unik

Varje sorg är unik på så sätt att den speglar kvaliteten på relationen till den/det vi mist. Enkelt uttryckt sörjer vi mer och djupare ju mer vi älskat, engagerat oss och berörts. Det innebär inte att sorgen efter en person som vi haft en mer komplicerad relation till, en förälder som kanske druckit eller begått övergrepp, inte blir svår. Men en sådan sorg kommer att delvis fyllas av känslor som rör just de aspekterna av relationen snarare än bara förlusten i sig. 

Barn som sörjer

Barn och unga drabbas förstås lika mycket av förluster som vuxna och sörjer de med, ibland på ett lite annorlunda sätt. De bearbetar förlusten de lidit utifrån den ålder och den förståelseram de har. Barn visar i sitt beteende att de är ledsna eller oroliga och kan inte alltid sätta ord på sin sorg. Just därför kan de behöva en vuxens hjälp att prata om vad de känner. Barn ses ofta gestalta sin sorg och sina känslor i lek, teckningar och annat skapande.  

Ledsenhet kan hos barn ta sig uttryck som irritation och vrede. Barn vilar ibland från sin sorg och kan upplevas som inget hänt med behov av lek, stoj och kompisar vilket är fullkomligt normalt. Ju äldre barn blir desto mer liknar de vuxna i sina reaktioner och med den äldre tonåringen kan man samtala om sorg och död i princip som man gör med en vuxen.

Sorgens faser

Trots det unika i varje sorgearbete finns också mer eller mindre tydliga faser som avlöser varandra. Snarare än distinkta, i tiden klart avgränsade områden, ska de förstås som inre processer som ibland tar två steg framåt och ett steg tillbaka.

I chockfasen misstror vi informationen vi får eller det våra sinnen registrerar. Vi stänger av. ”Det här händer inte mig!” Vi befinner oss i en bubbla dit inga starka känslor når. Psyket skyddar sig, avvaktar och rustar sig inför smärtan som kommer. Den här fasen varar en kort stund i upp till några dagar. Endast under mycket otrygga förhållanden är den längre än så.

Reaktionsfasen kommer sedan med starka humörsvängningar: ledsenhet, tårar och ilska kan blandas med känslor av tomhet och apati. Ett ungefärligt riktmärke på hur länge reaktionsfasen varar är en månad, men stora skillnader inom det tidsspannet kan förekomma. 

Så småningom kommer vi till fasen där vi börjar bearbeta. Vi tar in vad som hänt, vi accepterar det gradvis och sörjer det. Vi är fortfarande ledsna, arga och frustrerade men inte på samma intensiva och dramatiska sätt som tidigare. Tröttheten, uppgivenheten och oron inför hur framtiden ska gestalta sig kan i den här fasen vara stor. Vi upplever en svidande, tung och plågsam ledsenhet och saknad efter den vi förlorat. Den här delen av sorgearbetet tar ungefär från några månader upp till ett år.

Sista fasen är nyorientering då vi börjar blicka framåt igen. Vi har bearbetat så pass mycket att vi kan gå vidare och vi tänker mer sällan på vår förlust. Man börjar överlag se en ljusare framtid och sig själv i den framtiden.

Man pratar ofta om ett sorgeår, det vill säga att vi behöver ett år på oss att bearbeta en större förlust, men många skulle säga att det tar längre tid än så. Det första året är mest smärtsamt då till exempel födelsedagar, högtider och bröllopsdag ska passera och man för första gången ska fira dessa utan den man sörjer. Åren som följer på det första blir gradvis lättare men det kommer fortfarande stunder då sorgen och saknaden blir mer intensiv.

De faser som beskrivits ovan är jobbiga men helt normala. Om man dock efter en tid fortfarande upplever att inget kan glädja en och att man har blivit passiv och alltför grubblande kan det vara tecken på en depression och man ska då söka hjälp för denna. 

Råd till sörjande 

Sörjande beskriver sig ofta som ”urvridna disktrasor”. När vi sörjer behöver vi mer sömn än vanligt, regelbundna matvanor, pauser i arbete och egen tid att reflektera och känna. Man kan behöva dra ner på åtaganden och krav i både yrkes- och privatliv. Som sörjande blir man mer stresskänslig och har svårare att organisera och planera.

Sorgen och känslorna som följer med den är den broms vi behöver för att kunna hantera smärtan, ledsenheten och det tomrum som den/det vi sörjer lämnat efter sig. Låt sorgen ta sin tid samtidigt som du fortsätter med dina vardagsrutiner. Acceptera att du är tröttare än vanligt, vila då du känner att du behöver och inse att ditt tempo och din kapacitet inte kommer vara vad de brukar ett tag framöver. Var ensam när du känner att du behöver det men sök dig också till andras sällskap ibland. 

Ha inga krav på att vara som vanligt utan tillåt dig att vara mer nedtonad om det är vad som känns rätt för dig, andra kommer att förstå. Skriv gärna ner dina tankar i en dagbok, läs en bok om sorg och anförtro dig till en god vän. 

Råd till vänner/anhöriga 

Att möta sörjande kan vara tungt och påfrestande, ofta därför att anhöriga, vänner och kollegor känner höga krav på att säga och göra rätt saker. Den andres sorg kan också väcka egna känslor som man inte tror sig kunna hantera. Tyvärr leder de här rädslorna ibland till tystnad och undvikanden, tvärtemot vad den sörjande behöver. 

Goda råd då man träffar och pratar med en människa i sorg är att inte försöka bagatellisera förlusten, vilja förminska eller ta bort den andres smärta eller börja prata om egna, tidigare kriser. Viktigt är istället att orka lyssna en stund, bara vara tillsammans, hjälpa till med praktiska ting som matlagning, betala räkningar eller köra en tvättmaskin.

Enkla fraser som ”Jag beklagar sorgen” eller ”Jag hörde vad som hänt och blev så ledsen för din skull” är inte alls klyschor utan snarare bra och stöttande ord som visar att man är informerad om vad som hänt och är beredd att prata en stund ifall den sörjande vill det. 

 

Kontakt

Läs mer på psykologiguiden eller se Boktips.