Trauma

Image courtesy of kenfotos at FreeDigitalPhotos.net

Ordet trauma betyder skada och att vara med om en psykiskt traumatisk händelse betyder att man har råkat ut för en chockartad och smärtsam upplevelse. Det kan vara olika typer av händelser, en bilolycka eller ett rånförsök, en naturkatastrof eller ett dödsfall. Ibland kan det vara traumatiskt att bara bevittna en händelse.

Svåra och plötsliga händelser påverkar oss både psykiskt och fysiskt. Det tar helt enkelt tid för oss att hämta oss från chocken. En traumatisk händelse utsätter oss för akut stress vilket sätter igång en mängd processer i kropp och själ.

Det är inte konstigt att reagera på en dramatisk och skrämmande händelse. Man kan säga att det är en normal reaktion på en onormal situation.

Det finns många olika typer av händelser som kan innebära ett psykiskt trauma för en individ. Det kan vara sjukdomsbesked, hot om våld, misshandel, våldtäkter och katastrofer. Men att vara med om en extremt jobbig händelse betyder inte automatiskt att man blir traumatiserad. Människor påverkas väldigt olika. Vissa reagerar starkt medan andra inte påverkas alls och människor kan reagera olika vid olika tillfällen.

Det är ganska vanligt att man någon gång under sitt liv råkar ut för saker som är så pass svåra att man kan kalla dem för en potentiellt traumatisk händelse.

I Sverige har vi råkat ut för en rad större katastrofer som Estoniaolyckan, orkanen Gudrun och tsunamin i Sydostasien. Det här har lett till att samhället i viss mån har blivit mer observant på behovet av omhändertagande och stöd- och krisgrupper i samband med traumatiska händelser.

Ibland kan den traumatiska upplevelsen vara så omfattande för den enskilde att psyket inte riktigt klarar av att bearbeta den. Om reaktionerna efter det inträffade inte förmildras kan den akuta reaktionen ha utvecklats till posttraumatisk stressyndrom (PTSD), till depressionerångest och somatisering. Det är inte heller helt ovanligt att en traumatisk händelse kan utlösa olika former av missbruk.

Vem kan drabbas?

Det är svårt att värja sig från plötsliga och överrumplande svåra händelser – de är en del av livet. Man varken kan eller bör gå omkring och ständigt oroa sig för och vara beredd på att något jobbigt ska inträffa. Men det kan vara bra att vara medveten om hur chockartade upplevelser kan påverka oss.

Det finns en rad olika faktorer som avgör om och hur man reagerar på en potentiellt traumatisk händelse. Det kan bero på var i livet man befinner sig. Yngre människor reagerar till exempel normalt starkare än äldre.  Ett starkt sociala nätverk, en trygg livssituation med vänner och familj kan minska utsattheten. Dessutom spelar tidigare erfarenheter in. Har man haft traumatiska upplevelser tidigare kan man vara känsligare för ytterligare svårigheter.

Även om varje människa reagerar väldigt individuellt bedöms de olika situationerna vara mer eller mindre påfrestande. En svår händelse av mildare grad kan till exempel vara en uppsägning, ett sjukdomsbesked, eller ett inte helt oväntat dödsfall. Allvarligare är hastiga och oväntade dödsfall, olyckor och katastrofer. Allra svårast är att vara utsatt för ett dödshot, att tro att man ska dö – och då främst om hotet kommer från en annan människa.

Att det ligger en avsiktlig handling från en annan människa bakom det vi råkat ut för gör stor skillnad för hur starkt vi reagerar på det som hänt. Det finns inget som är så svårt för oss att hantera som att en annan människa hotar oss eller skadar oss.

En naturkatastrof eller olycka är självklart också fruktansvärda upplevelser, men vetskapen om att det finns människor omkring oss som tycks vilja oss ont kan sätta hela vår världsbild och grundtrygghet i gungning. Den upplevelsen kan få oss att förlora förtroendet för andra människor helt och hållet. 

Reaktioner och återhämtning

Människor reagerar väldigt olika när de befinner sig i mycket svåra situationer, Vissa blir snudd på apatiska medan andra verkar agera genomtänkt och beslutsamt. Hur mycket kontroll man hade under själva händelsen kan påverka hur man mår senare. Har man drabbats av handlingsförlamning riskerar man att må sämre.

Hur lång tid det tar återhämta sig efter en traumatisk händelse beror naturligtvis på hur allvarligt händelsen har påverkat individen. Många klarar sig helt på egen hand medan andra kan må väldigt dåligt.

Man ska aldrig dra sig för att söka hjälp i samband med chockartade upplevelser – stöd och psykologisk behandling kan underlätta bearbetningen av det som hänt betydligt. 

När ska man söka hjälp?

Reaktionerna är på sätt och vis tecken på att psyket och kroppen är upptagen med att bearbeta det som hänt. De kan hålla i sig under en längre tid, även om de i regel blir lindrigare så småningom.

Man bör inte dra sig för att be om professionell hjälp om situationen känns tung, oavsett var i processen man befinner sig. Det finns hjälp att få. Och skulle symtomen inte mildras ska man definitivt uppsöka professionell hjälp. 

En traumatisk händelse som blir för svår för individen att bearbeta kan i förlängningen leda till depressionångest och/eller så kallad posttraumatiskt stress-syndrom (PTSD)

Om man fortfarande mår dåligt, om situationen är oförändrad eller har förvärrats inom en månad kan man ha drabbats av ett PTSD.  

Krisens faser

Trots de individuella variationerna kan man ändå urskilja vissa gemensamma skeenden i ett krisförlopp. De brukar kallas för krisens faser.
  • Chockfasen
Den här fasen brukar beskrivas som en känsla av overklighet, förvirring, att inte ta in vad som händer eller att befinna sig i en bubbla. Det är som om vårt psyke skyddar oss från att behöva ta emot hela vidden av händelsen på en gång. Det är viktigt att inte denna fas vara för länge då det kan försvåra den nödvändiga bearbetningen och förståelsen av vad som hänt.
  • Reaktionsfasen
Nu drabbar oss insikten om vad som hänt, steg för steg eller med full kraft. De starka känslorna kommer upp till ytan och kan inte längre hållas tillbaka. Förtvivlan, ångest, depression, ilska och utmattning är vanliga reaktioner.
  • Bearbetningsfasen
Denna fas innebär att man på ett mer medvetet sätt börjar kunna ta in och bearbeta vad som hänt. Man är inte längre helt upptagen att den traumatiska händelsen utan under korta stunder, som med tiden blir längre, kan man släppa tanken på det som hänt, vilket gör det möjligt för en återhämtning av påbörjas.
  • Nyorienteringsfasen

Den smärtsamma händelsen är nu en del av ens liv, inte glömd men inte heller ett öppet sår. Man börjar alltmer kunna rikta sin uppmärksamhet och sin energi framåt, mot ett liv som inte kan bli detsamma som tidigare, men som ändå kan bli hanterbart och meningsfullt.

 

Kontakt

Se även psykologiguiden.